En figaros bekännelser.

Började för två år sedan regelbundet  att träna på gym. Efter ett års flåsande började jag till och med tycka det var/är roligt. (helt sinnesförvirrat!) Resultaten; bättre kondition, starkare kropp, mindre ångest, mera energi, snyggare hållning och viktminskning kring gubbmagen som började visa sig. Det var bara ett fåtal av alla positiva aspekter. Jag som kan räkna mig till gubbe, därför med risk för hjärt-kärl relaterade sjukdomar, kan vara lugn. Jag har blivit kardiologens dröm.

Varför då dessa ständigt återkommande bekymrade personer?

"Alltså nu får du inte gå ner mera i vikt... bla blaaa " HAR INTE TÄNK MIG DET HELLER, "ålderskris? älskarinna? frustrerat? deprimerat?"  AARGGGGHHHHHHH.... jag är ju skitnöjd, glad, pigg, stark och snyggare än innan! Varför kan inte någon säga;(Om nu den någon MÅSTE kommentera) "Vad bra för dig, du är säkert jätte nöjd och frisk och slipper dö i förtid".  Om jag nu lägger av med träningen, kommer då samma personer att säga; "vad skönt att du har blivit slapp, ful och fet, då dör du tidigare".

Skärp er nu kära medmänniskor, kavla upp armarna och spring till gymmet. NU! (medan jag hänger i soffan med en välförtjänat desert ......helt utan ångest!)