Go Herbie Baby!
I brist på annat att göra med fredagskvällen råkade jag tillfälligtvis konsumera ett program på
Österrikiska 3sat , om Herbert von Karajan.
TV är inte mitt stora intresse, men här var jag som klistrat framför skärmen. Jag måste medge att konsumera TV en sådan här fredagskväll är som att ge bort sitt liv till icke existensens portvakt. Ett steg närmare döden på en ordinär fredag helt enkelt. Men ack! Jag är åter igen ett offer! Denna gång för den inre hunden i form av dansken som slumrar i mig men hålls i skack av tysken som tur är. En slö passiv lite figur som sitter framför tv´n (lät ju faktiskt roligt!)
Herbert den store dirigenten med ett livsverk av makt, kontroll, estetik och musik. Vilken imponerande man! Jag är mållös. Ja, utom för dennas politiska slapphet och ungdomens opportunistiska synd.
Jag älskar, disciplin, kontroll, utveckling, nytänkande och makt över det man gör och över sin egen existens och här finner man höjden av allt detta i koncentrerat form. Vilket kvalitativt upphöjd och rikt liv man förmår att skänka sig själv med ovanstående faktorer i bagaget. Herbie behärskade det klassiska och även tolkade detta på ett innovativt sätt, dock utan att störa det, samtidigt som han mästrade modern teknik och flög privata jetplan mellan tolkningarna av Strauss och Puccini.
Learjet, Beethoven och disciplin.... Klassik, ultramodern och koll. Två gångar tre tiopoängare!
Påminner mig om ett annat program jag såg för ett tag sedan (TV?) om japanska sushi/sashimi mästare. Full koll och total perfektion i hantverket, samtidigt som blicken hela tiden riktas fram med hungrig optimism.
Jag är nästan extasisk, I love it!
Herbie!!!
