En figaros bekännelser.

Söndag "morgon".

Att sova lite längre är en ganska underskattat lyx man ju under årens lopp av någon anledning glömt bort. Blää... det låt ju miffigt... gamla gubbar som sover fem timmar...OK då, har plöjt genom tidningarna, konsumerad te med toast efter rågbrödet med ägg och Svearuga på tub, och sitter nu här  utan någon riktig plan för dagen. Det enda som planerats är middagen i kväll, eller snarare att jag skall göra min obligatoriska trerätts söndags-imponeringsmeny åt lilla familjen. I kväll skall jag åter bevisa att der är jag och ingen annan som regerar i vårt kök, även om "the lady of the house" försöker knäcka mig varje lördag... nice try Hyacint, men du skall se.... denna din Richard rules! (i alla fall i köket)

Jag kom att tänka på något nästan lika väsentligt, nämligen kritiken och uppståndelsen denna vecka riktat mot vår näringsminister och dennes kumpaner. Att gå till val på att underlätta för småföretagarna (alltså såna som jag) och inte göra någon minsta ansträngning att uppfylla löftet förtjänar inte bara kritik, men ställer mig och andra helt häpna. För att säga det som jag tänker; Jag är riktigt pissed! Ursäkta lingo´n, men så är det... De sociala avgifterna för alla över tjugofyra års ålder till och med höjda, och mitt arbete därför fem procent dyrare, föranledde mig att rikta en nyfiken kritik i form av en fråga till en av vår statsministers medarbetare, jag känner sedan många år, med dagliga nära yrkesrelationer till denne. Svaret jag fick var; "tror du vi är någon form för intresseorganisation"  

JAMEN! Vad i helvete är ni, om inte det?

Jag häpnade än mera när jag i veckan läste att Moderaterna tvistar med någon organisation som jag inte kommer ihåg, om rätten till att använda deras nya slogan; "VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN" Undrar om de har tänkt igenom det här. Det är ju nästan roligt, om det inte vore så allvarligt, att man lovar hjälpa sina undersåtar och sedan helt i en maktfullkomnig yra av självgodhet och gammal östsocialistisk stank, glömmer bort de demokratiska mekanismerna som makten erövrades med.

Vilken fulländad cynism.

Nåja, tillbaka till min verklighet...... Livet i Sverige är utan tvivel bra, politiska löften och själviska makthavare till trots. Skall surfa lite på tasteline.com, låta mig inspireras, kanske titta in på Sture för ett ostron på vägen till Ica-NK.... Och det med huvudet så högt det bara går. Man har ju offrat åttio procent av den egna produktiviteten till kollektivet och kan väl få göra med de resterande tjugo vad man vill.

Jag undrar här om jag skall avsluta med ett; "Eller" eller ett "Än"...