Smultronstället
Nu måste jag ändå försöka. Försöka att förklara den där tvåminuters ångestattack som inte vill ge sig, jag fick efter min Bergmanske upplevelse i KBH.
Alltså, så här var det........
Onsdag morgon, Valborgsonsdagen, fyrtiotreårsdagen på förmiddagen denna onsdag, traskade jag ner för Vesterbrogade i spänning med blicken riktad mot STUHR Intercoiffure, där jag i tidernas morgon erhöll min andra arbetsplats efter endast tre år i branschen. Tjugotvå år på nacken, nybakad Figaro och direkt importerad från Hamburg anlände jag tillsammans med gamle Elmer (han var hela femtiotresisådär) i hans lilla BMW till, en av hans då elva salonger, min nya arbetsplats för konfrontation med mina nya kollegor efter det framgångsrikt avslutade provjobbet och följande förhör av måstaren själv, den vita BMW´ns förare. Jag mottogs vänligt och nyfiket av Knud den lastgamla, skitroliga, underbara, trettiosexåriga butikschefen och resten av de tio nya kollegorna i filialen.
Jo, nu var jag alltså tjugoett år senare på väg till samma ställe för att se om det finns kvar eller om något spår av det hela finns..... Jo, det har nästan gått lika lång tid mellan mitt första möte med stället som jag var gammal då. Capice?! Ytterligare en livstid har förflutit..... hiskeligt! Hela barndomen från födsel till ungdom, hela skoltiden, hela uppväxten, skola i USA, Tyskland och you name it, hela utbildningstiden... ja! allt det ryms i de tjugotvå år jag hadde levt då och nu har jag levt ytterligare tjugoett år utan all det där i bagaget, i speedtempo.... tjugoett år i femårsversion... wow........
Vid entré i lokalen som var kvar som för tjugoett år sedan, mötte jag Knuds överraskade och glada blick, ett par ord växlades och han utbrast; "Du Richard, Elmer er deroppe" ......... han den där gamle Elmer höll just på med ett provjobb och en efterföljande Interview av det nya unga offret. Ett scenario jag själv upplevde då back in the stoneages. Elmer sjuttionågot år gammal, med HELT (jag betonar helt!) identiskt utseende hoppade fram ur kulisserna och sedan stod vi där, vi tre tjugoett år senare, på samma ställe, i samma miljö med samma surr av blåsande fönar och febrilt arbetande stylister.
Tjugo år raderades på några nanosekunder när sedan konsten som hängt på samma ställe på väggen, Elmer och Knud kastade sig ner över mig, tog ett grepp om min strupe, satte en tagg i mina inre organ och ströp tillförselns av blod och energi till min hjärna, mina samtliga organ och hela min existens. Den onsdagsmorgonen dog jag. Om högst femtio år ungefär. Altså om en kvart då, om ekvationen om eskalationen av tiden stämmer.
Bergmans "Smultronstället" förstår jag nu helt och hållit på mitt eget sätt. Varje detalj, varje filmram, varje mening......
Skitläskigt!
