En figaros bekännelser.

Idag måndag, utflykten till GBH har satt sig och jag är ledig. Helt perfekt skulle det ha varit som ni säkert redan fattat efter föregående inlägg, förutom all snö som jag innerligen hatar och värst av allt sviterna efter nattens häftiga uppkastningar! Ja, så är det. Helgen kunde ha varit perfekt om inte kvällens råbiff och taskiga service fick Figaro i ett tillstånd av malande illamående med klimax vid två på natten. Positivt är det att man blir smäcker.

Ett klassiskt mottagande av familjen vid tåget från Göteborg avslutades på ett av mina favorit ställen som nu INTE längre är det. Aldrig, aldrig skall jag sätta mina fötter där igen för att åter bli utsatt för inkompetent bemötande och häftiga uppkastningar. Så var det med det stället. Det skall poängteras att jag inte publicerar namnet på stället men ni som läser denne min blogg kan räkna ut det själva när jag säger att man på frankofilt vis får en längtan till Hamburg. Gissningen är igång och vinnaren bjuder jag på en råbiff där, medan jag nöjer mig att titta. Lycka till.

När man så som jag idag, ligger största delen av dagen i sängen med tv´n snurrande är det inte lätt att missa varför Sverige är så otroligt amerikaniserad. Inte ett enda europeiskt program! Helt otroligt och jag undrar om det hänger ihop med kostnadsbilden eller om vi bara inte förtjänar bättre. Tittade just på nån kärring (ursäkta termen, men tyvärr …) som heter Rachel. Hennes program består av populärkultur, populistisk folkupplysning och matlagning. Man tar sig för huvudet och omfamnar den nya kunskapen om varför det är ställd som det är. Tur att tidningen ”Departures” damp ner i brevlådan. Härligt att drömma och suga på karamellen om vad man kan uppleva om man är stenrik. Ett litet pyttehörn av det hela kan jag nosa på någon gång ibland och vad ljuvligt det är.

Nu skall jag åter i en yra av självömkan bege mig tillbaka till sängen med Stalins dossier på Hitler.