En figaros bekännelser.

Åter i gamle Svea, där renarna håller hus. Bloggandet igång igen. Härligt!

Ja, så var man åter hemma och den svala friska rena luften, även om den är ljummare än vanligt vid hemkost, mötte mig på Arlanda då dörrarna öppnades och jag lämnade terminalen. Hmm, ja sval luft, sval trafik och ett svalt mellanmänskligt klimat. Tur bara att hemkomsten var på en måndag så det fanns lite folk i omlopp i en annars död julimånad.
Efter att ha lämnat väskorna i hemmet kastade vi iväg oss för en hederlig nordeuropeisk måltid på institutionen Tennstopet vid Odenplan. Tänk att en pytt kan smaka så gott efter tre veckors frossa i pasta, vongole och dagsfärsk buffala-mozzarella, pinfärska tomater  toppade med färsk basilika och allt annat färskt smakrikt nyttigt och flytande onyttigt därtill.... Näni!... Stekta bitar potatis, korv och tvivelaktigt kött av tvivelaktig kvalitet med det stekta ägget like a cherry on top, gjorde verkligen susen. (lyx vet du, Madame BB!) Rödbetor och HP-sås ackompanjerade den delikata sörjan i perfekt harmoni........ men nej... igen lättöl dock som Hyacint drog, det hade varit för häftigt skandinaviskt! urgh! Jag drog hela två cola-light till pytten och saknade inte fahlanghinadruvornas fruktigt torra must en enda sekund! Det har stadiet håller nog i sig ett par dagar till, men då får det vara slut på det här sorgliga kulinariska tillståndet.

Även om det ovanstående tillståndet tillfälligt håller mitt nordeuropeiska urbana arv i sitt fasta grepp och begär pytt, semiråa köttbitar i halvkilosklassen, mezetallrikar, kimchi och sushi, kan jag inte annat än gratulera Neapels stolta invånare till egenskapen att kunna vara människa och leva som människor på samtliga nivåer, genom alla aspekter i livet och på hela strängen existensen erbjuder, på gott och verkligen även på ont. Efter nästen tre veckor i ljuvliga rurala lugna, vackra Praiano, for Figaro med familj till Neapel, Neapolis, Napoli denna intensivt eldiga, brinnande häxkittel kryllande med underbara, fruktansvärda, goda, onda, vackra, fula...... intensiva på gränsen till hysteriska människor .... Säga vad man vill om Neapel, alla problemen där och allt elände som sägs finnas där, men leva det kan de där, som sagt både på gott och ont. Jag skulle önska att jag och vi som bor häruppe kunde införa "Neapelveckan" en gång varje år istället för den där förutsägbara Prideveckan som i Sverige har agerat ut sitt syfte för länge sedan och uppmana alla och inte bara gayfolket att leva ut människan inom sig. Att älska (vem man nu vill av vilket kön som helst), hata, frossa, ropa, njuta och ge fan i präktighets-duktighets-profileringsneurosen bara en liten ynklig vecka om året och därigenom själsligt ropa: FORZA NAPOLI!

Jag kan omöjligt förklara vad Neapel innebär. Det finns inte ord. Det måste verkligen upplevas.

Goethe skrev  i slutet av 1700-talet: "Neapel är ett paradis, alla lever här i ett slags självförglömmande rus. Med mig går det på samma sätt, jag känner inte igen mig själv. Jag är, tycker jag, en helt annan människa. I går tänkte jag: 'Antingen har du varit galen tidigare eller också är du det nu'"

Du som har det goda omdömet att konsumera denna blogg, skall härmed vara informerad om att jag inte skriver först i början av augusti igen. Jo, semester! Luntan om Stalin åker med i bagaget igen då jag nu äntligen har börjat läsa den. Förra året var den med i bagaget, dock åkte den med hem igen.... Oläst! Ett helt år har den legat på mitt nattduksbord, hånat och drivit mig till vansinne. Nu när jag har börjat undrar jag varför. Underbar läsning. Det skall bli spännande att se om jag i mitt marinerade mediteranske tillstånd förmår läsa klart den. Det lätt intoxikerade tillståndet framkallad av fett, kolhydrater, nikotin och alkohol kanske bedövar ännu mera än den visuella extasen i Bella Italia. Som jag redan skrev förra året; "To hell with ren och sval luft, ordning och plikten" i alla fall i tre ynkliga veckor, sedan blir det germansk reda igen. Det skulle bara fattas annat, ush!

Var så säker, jag återvänder! med tre kilo extrakorpus i höjd med midjan.

En regnig måndag, lite tristess sådär, som ju alltid kan piggas upp av lite god lunch vilken vi åt och en bra film på eftermiddagen. "Sex and the city" Mina förväntningar var inte stora, men en lättsam "koppla bort huvudet film" blev till en aggressionsframkallande skitrulle, något av det värsta vår västerländska kultur förmår skapa.

Dior, Westwood, Hermes och Vouitton i gatorna kring Park Ave och 5^th. Luxury Pure! ..... Hallston, Gucci Fiorucci!..... De fyra snygga coola sexiga kvinnorna som utgör filmens huvudpersoner som vältrar sig i lyx, pengar och överflod på glamourösa Manhattan har emellanåt stora exitensiella kriser när lillfingernageln går av eller männen inte reagerar som de skall. Snyft vad livet är jobbigt när det kan vara så skönt.

Min eftermiddag på bio förvandlades till min egen existensiella kris. Är det höjden av västerländsk kultur att sitta och se hur fyra bortskämda amerikanska kärringar lipar över småproblem i denna bortskämda sagovärld inbäddat i Hermespläder över flådiga, blommprydda, dignande middagsbord medan barn i Afrika kreverar i svält och sjukdomar med fejset fullt av flugor.......

Ta er samman för helvete nu, hade jag lust att ropa mot de fyra idioterna på bioduken framför mig.