En figaros bekännelser.

Huvudet dunkar tungt, halsen tjock, ingen träning och ett töcken av trötthet ända ner i knäna. Facit efter en helt galen och rolig helg. Att utan besinning ägna sig åt tribal urbehaviour och manifestation av fem lyckade år en hel helg kan bara leda till ovanstående, men det var det värd.

Jag har de gångna månaderna varje dag sneglad åt domedagsprofetiorna media kablar ut och kan fortfarande konstatera att jag ändå lever. Lever och mår bättre än på många år. Min omgivning tycks njuta lika så och Stockholmarna festar fortfarande. Ursäkta min vokabulär: Fuck eländesbevakning! Jag måste här kort och koncist uppmana mina medmänniskor att omfamna livet även i fortsättningen. Money rules our world, men det går ändå.

Jag återkommer till helgen när tingen normaliserats och Hyacint skall få smaka på mina gastronomiska pisksnärtor.